Medvetenheten om omfattningen av utsläppen från flyg, och insikten i det allvarliga och akuta i klimatkrisen, är en förutsättning för att flygskam ska vara en relevant reaktion. En tur- och returresa från Stockholm till Thailand genererar en klimatpåverkan motsvarande två ton koldioxid. Under 2023 är det genomsnittliga utsläppet för en medborgare i Sverige omkring åtta ton per person och år. Vi måste nå fyra ton till 2030 för att klara de klimatmål som har satts upp. Om vi ska ta hänsyn till klimaträttvisa måste vi minska ännu mer. Det innebär att ett par flygresor lätt sväljer stora delar av en persons utsläppskvot.

En annan relevant förutsättning för flygskam är givetvis att människor flyger. Detta kan framstå som självklart men många ser flygandet som en normal eller nödvändig del av sin livsstil, omedvetna om att enbart en liten andel av världens befolkning flyger. Medvetenhet om att vi svenskar flyger mycket tycks emellertid ha ökat de senaste åren.

Flygskam fungerar antingen för att vi upplever att vårt samvete säger oss att det är fel att flyga eller för att vår sociala grupp – människor som vi ser som betydelsefulla i våra liv – ogillar att vi fortsätter att flyga. Hur och när dessa aspekter hänger samman är svårt att säga. Vårt samvete kan protestera när vi inser att våra handlingar har negativa konsekvenser för andra, som för våra barn eller andra människor långt borta. Eller när vi helt enkelt upplever att flygandet är orättvist. Detta kan ske som en följd av ökad kunskap, när vi skiftar vår jämförelsepunkt eller får indirekt kunskap om klimatförändringar genom till exempel skogsbränder eller översvämningar. Men vi kan även känna oss tvingade att sluta, eller skära ned, om vi befarar att de vi bryr oss om ska protestera och kanske till och med avvisa oss.

Tidigare ökade det svenska flygandet stadigt med några procent per år, med tillfälliga undantag vid händelser som till exempel 11 september och finanskrisen 2008. Men när flygdebatten drog i gång 2018 planade ökningen ut och under 2019 skedde för första gången en faktisk minskning på drygt 4%. Under pandemin minskade flygandet drastiskt. Nu har det ökat igen, men svenskarnas flygvanor är fortfarande 34 % lägre än när de hade sin topp 2018. Det är svårt att veta hur våra förändrade flygvanor har påverkats av omstöpta normer när det gäller flygande eller av pandemin (globalt sett är flygandet inte tillbaka till tidigare nivåer), men det är inte heller osannolikt att sådana faktorer samverkade: Det var möjligt, visade det sig, att leva utan semesterresor till Teneriffa eller Sydostasien. En sådan erfarenhet kan göra det enklare att bestämma sig för att sluta flyga. Att attityder förändras visar sig dock i regelbundna undersökningar som Naturvårdsverket har genomfört. På frågan ”Har du under de senaste två åren gjort något i ditt vardagsliv för att minska din klimatpåverkan vad gäller ditt val av semesterresor?” ökade andelen av den svenska befolkningen som svarade ”ja” 2015 till 37 procent och till 62 procent under 2021 (Allmänheten om klimatet 2021).

I diskussioner om hållbarhet figurerar idén att moraliska argument inte ska användas, dels för att det är orättvist att kräva att individer ska ta ansvar för något som är ett systemproblem, dels för att det finns en förvissning om att det inte fungerar – och kanske till och med ger näring åt motståndskänslor. I stället har fokus riktats mot att göra det lätt eller lockande att göra ”det rätta”. Problemet är att mentala knuffar (nudging), som det kallas, verkar fungera dåligt när det gäller livsstilsförändringar som innefattar att förlora något en värdesätter.