Nordiska barndomsinstitutioners inflytande
Professionell barnomsorg påverkar uppfostran i hemmet, med fokus på Danmark.
Sammanfattning: I de nordiska länderna är en stor andel familjer mycket beroende av daglig verksamhet och skolor, men dessa institutioners inverkan på uppfostran och familjeliv diskuteras sällan. Forskning visar att de vardagliga praktiker och normer som bedrivs på dessa institutioner genomsyrar den privata sfären och påverkar både föräldrars och barns beteenden. Dessa normer kan vara så djupt liggande att människor inte ens märker dem; de kan ha en standardiserande effekt som kan vara hjälpfull, men de kan också begränsa olika sätt för görande och varande i familjelivet.
Statliga institutioner för barnomsorg i Skandinavien
I de skandinaviska länderna är framför allt staten engagerad i barns liv och uppfostran. Barn och deras välfärd är nu del av en rad politiska och ekonomiska prioriteringar och arbetsmarknadsinitiativ, och institutioner för barn utgör en grundläggande del av samhällsstrukturen.
De skandinaviska länderna karaktäriseras av hög sysselsättning bland såväl mammor som pappor, och det matchas av höga siffror i den offentliga barnomsorgens förskola och fritidshem. Det är ett faktum även om närvaro varken är obligatorisk eller fullt subventionerad (men med reducerade avgifter för låginkomstfamiljer). Till exempel visade statistiken för 2014 i Danmark att 91,2% av alla barn i åldern ett till två år deltog i omvårdnad utanför familjen, medan 97,2% av barnen i åldern tre till fem år var inskrivna på förskola. Närvaron på fritidshem var år 2020 omkring 92% för de yngsta barnen (åldrarna fem till sju).
Enligt OECD är Sverige, Norge, Island och Danmark de fyra länder som satsar mest på förskoleverksamhet i förhållande till total BNP.
Trots att det i Danmark det senaste decenniet har växt en oro över kvalitén i den dagliga verksamheten fortsätter undersökningar att visa att föräldrarna generellt sett är nöjda i hög grad. Således förefaller det som att de flesta föräldrar skickar sina barn till förskola och skola eftersom de litar på att det kommer att gynna deras barn och de, i sin tur, tenderar att följa institutionskraven eftersom de instämmer i de övergripande utbildningsprinciperna och lärandemålen.
Inverkan på familjelivet
I och med den höga närvaron har institutioner för barn ett växande inflytande på livet i allmänhet. Detta återspeglar den ökade betydelse de har för samhället, men det är också resultatet av det institutionella i sig själv, där samordningen av många individer kräver en standardisering av både barns och föräldrars beteenden. För att institutionerna ska kunna fungera smidigt krävs föräldrastöd, vilket innebär att föräldrar och barn måste anpassa sig till den institutionella takten och organisera sitt familjeliv därefter. Detta beskrivs i en etnografisk studie om danska förskolor, av utbildningsantropologerna Karen Ida Dannesboe, Dil Bach, Bjørg Kjær, and Charlotte Palludan:
”Föräldrar uppmanas att underordna sig institutionella rutiner och ta hand om praktiska saker. Därtill förväntas de anpassa familjelivet och hemaktiviteter till institutionella värderingar och normer. Detta anses vara avgörande för att pedagoger ska kunna utföra sitt jobb med att kultivera barnen på institutionen. […] Därmed riktar sig kultiveringsarbetet också till föräldrar; de är inte enbart medarbetare utan också målobjekt för pedagogisk intervention” (2018, 470).
Tatjana Thelen och Haldis Haukanes (2010) beskriver denna utveckling som en generell och nationellt gränsöverskridande tendens, som innefattar en ’deprivatisering’ av barndom och föräldraskap, där barns utveckling och fostran betraktas som en offentlig snarare än som en helt privat angelägenhet. I dag betraktas skolan, och i allt högre grad även verksamheter för förskolebarn, som en oumbärlig del av ett barns väg in i samhället. Om barn ska kunna utveckla nödvändiga färdigheter och insikter behövs professionell vägledning och en organiserad miljö, liksom systematiskt samarbete mellan föräldrar och yrkesverksamma inom barndomsverksamhet.
Standardiserande tendenser
Mina egna etnografiska observationer i förskolor och intervjuer med föräldrar och lärare bekräftar den inverkan som institutionella normer har på familjerytmer och beteendenormer. Eftersom barn grupperas efter ålder är det möjligt att jämföra deras handlingar och färdigheter – faktiskt alla aspekter av deras utveckling från deras första år i livet. Närhelst specifika barns beteende eller föräldrarnas livsstil ger anledning till oro, där värderingar eller fostranspraktiker strider mot institutionella normer, kommer de yrkesverksamma att understryka vad som är normalt och önskvärt beteende. Denna normativa dimension har inverkan på såväl föräldrars prioriteringar som på vardagliga rutiner och praktiker i hemmen. Sålunda kan man observera hur föräldrar strävar efter att: vara i tid; hämta barn så tidigt som möjligt; få barnen i säng vid en ’lämplig’ tid; införliva hälsosamma matvanor; säkerställa att barnet känner till siffror och bokstäver; läses för dagligen; inte spenderar för mycket tid på en skärm – och så vidare. Dessa ansträngningar handlar dock inte enbart om att understödja barnets optimala utveckling utan också om socialt anseende; hur både barnet och föräldrarna framstår i såväl personalens som andra föräldrars ögon.
Genom olika specifika fältplatser har det i min forskning framgått att det inte enbart är personal som noterar om ett barn bär kläder som inte är lämpade för årstiden, har dålig tandhygien eller beter sig på ett bråkigt eller opassande sätt utan även andra föräldrar lägger märke till det och tar avstånd från sådana familjer, och uppmuntrar sitt barn att inte bli vän med det barnet (se min artikel från 2014). Föräldrar förefaller vara mycket medvetna om att deras sociala rykte är relaterat till hur de uppfostrar och interagerar med sina barn, precis som de är medvetna om att deras barns beteende på institutionen kommer att tolkas som en återspegling av deras föräldraskap och hemmets allmänna moraliska habitus (för mer om detta se min artikel från 2017, skriven med Laura Gilliam.).
Allt detta visar på hur institutioner för barn påverkar normer för uppfostran och därigenom subtilt bidrar till åtskillnader mellan de föräldrar som är i linje med (och därmed bekräftar de institutionella normerna) och de föräldrar som inte är det. Därigenom har barndomsinstitutioner ett inflytande som rör sig bortom att tillhandahålla utbildning för barn; dessa institutioner har institutionaliserat komplexa uppsättningar av normer som har inverkan på sociala interaktioner mellan barn, barn och lärare, lärare och yrkesverksamma, liksom i och mellan familjer. De påverkar den subtila dynamiken i social status i samhället i dess helhet, vilket i sin tur påverkar enskilda familjers prioriteringar och praktiker.
Denna artikel är baserad på en längre version av ett kapitel av samma författare i Att göra och skapa familj [The Doing and Making of Family], redigerad av Sabine Bollig och publicerad av Bielefeld University Press.
Antropologi kan belysa våra antaganden om barnomsorg.
Denna artikel publiceras som ett svar på läsarnas intresse för barndom och utbildning.
Vidare läsning:
- Anne Lise Ellingsæter & Arnlaug Leira (red.), Politiseringen av föräldraskap i Skandinavien: Genusrelationer i välfärdsstater (Bristol: The Policy Press, 2006).
- Anne Lise Ellingsæter, “Den norska barnomsorgen och dess paradoxer”, i Anne Lise Ellingsæter & Arnlaug Leira (red.), Politiseringen av föräldraskap i Skandinavien: Genusrelationer i välfärdsstater (Bristol: The Policy Press, 2006), s. 121–144.
- K.I. Dannesboe, D. Bach, B. Kjær, Bjørg, C. Palludan, “Föräldrar till välfärdsstaten: Pedagoger som föräldraguider”, i Socialpolitik och samhälle (2018) 17,3, s. 467–480.
- Laura Gilliam & Eva Gulløv, Välfärdsstatens barn: civiliserande praktiker i skolor, barnomsorg och familjer (London: Pluto Press, 2017).
- Norbert Elias, “Civiliseringen av föräldrar”, i Johan Goudsblom & Stephen Mennell, (red.), Norbert Elias läsare (Oxford: Blackwell, 1998), s. 189–211.
- T. Thelen, H.Haukanes, Föräldraskap efter barnets århundrade: reseideal, institutionella förhandlingar och individuella svar (Farnham: Taylor and Francis, 2010).
- Viviana A. Zelizer, Värdera det ovärderliga barnet: Det förändrade sociala värdet av barn (Princeton: Princeton University Press, 1985).